torsdag 31 juli 2014

Mitt emellan två lopp

Om man ännu ska älta Botniacyklingen en liten smula så...
... var snittfarten de första 11 kilometrarna fram till E8 49,9 km/h.
Vid Maxmobron (30,5 km) hade det sjunkit till 46,7 km/h
Vid Kvevlaxbron (52 km) var det nere i 44,65 km/h
Där kunde, borde, skulle det ha stannat enligt egna målsättningar.
Men i Lillkyro (76 km) var siffran 42,5 km/h.
I Storkyro (89 km) hade det krympt till 41,7
... för att slutligen droppa till 40,5 vid målgång.
Som sagt. Det brast,

På lördag är det liggcykel-FM.
Jag kör bara 200 m sprint och 1h-loppet.

Hade en gång en idé om att 1h-loppet ska köras med 50+ i snitt men den målsättningen får jag förmodligen slänga all världens väg. Precis allt jag gjort den senaste tiden har varit helt tvärtom mot vad man borde göra i förberedelserna inför tävling.
Har skrapat/målat hus (det tar aldrig slut och kommer att uppta mina somrar i minst tre år till) samt jobbat intensivt med ett arbete/projekt som har en (av flera) deadlines imorgon fredag.

Har jag tränat? ... eller helt enkelt bara cyklat? 
Nä! ... förutom förra helgens ugnsbakade fisk då alltså.

Så för en stund sedan måste jag bara ge mig tid att sticka iväg på en kort, kort, kort runda.
Däcken pumpades inte (gav mig inte tid) till deras mest fördelaktiga tryck men huven (taket) plockades på.
Det blev drygt 20 km och snittet 48,7. Plockar jag bort två minuter av lallande i stan så får jag ett snitt på 49,7. På en bana är väl 50 inom räckhåll men då måste jag hålla på i 40 minuter ytterligare. Hmmm... hmmm...

Men så blev jag plötsligt också lite lätt förvirrad. Bytte ju till Schwalbe Kojak bak. Kojak ska vara snabba. Det har jag både hört och läst. Har kört med Marathon Supreme som väl kan anses vara något slags vardagsracer-touring-däck. Idag noterade jag dock ett rullmotståndstest som tydligt pekade på att Marathon Supreme har lägre rullmotstånd. Så...
Borde jag byta tillbaka?


söndag 27 juli 2014

Botniacyklingen - Rapport

Fågel och fisk - min prestation i ett nötskal.

Inledde morgonen med en dubbelportion gröt. Det var bra. Tillsammans med övrig mat och energitankning inför denna söndag så lyckades intentionen att i alla fall inte gå tom. Med tanke på gångna magbekymmer så var det min centrala farhåga.

I arla morgonstund trampade jag iväg på de 47,5 kilometrarna till Vörå. Försökte köra lugnt men fick antagligen nog ändå betala lite under själva loppet.
Därefter incheckning vid Norrvalla och arrangemang med chip och nummerlapp. Sedan väntan på start.

Körde i simbyxor. Att stå vid starten på ett cykellopp med simbyxor och helt uppdragen cykeltröja kändes så fel, så fel. Alla mina tvångstankar om etikett och regler angående klädkoder utsattes för ett bombardemang av ångestfyllda attacker. Höll vardagsshortsen utanpå så länge det gick innan start och dök sedan illa kvickt ner i velon.

Den som läst föregående inlägg vet att ursprungsplanen var att komma först i mål trots att jag startade sist. Tävlingsgruppen hade 20 minuters försprång. Motorcykeln drog väl i 30 en kilometer och därefter var det i princip full gas som gällde. Jag gick enligt taktiken bära eller brista. Banan är 106 km och jag utgick från att jag åtminstone skulle in under 2:30. Kortesjärvirundan är 108 km och den har jag kört på 2:26.
Första biten ut till E8 gick lekande lätt. Snabbt och roligt längs den kurviga vägen. Från E8 och ut mot Maxmo fortsatte det i samma stil. Där är det dock backigare så rytmen blir en annan. Under flera sträckor är det lätt nedförsbacke och böljande väg. Ställvis så pass många svängar att jag inte skulle ha varit intresserad av att köra fortare än jag gjorde. Övriga cyklister passerades på löpande band.

Genom Maxmo och ut mot Vassor gick det fortfarande riktigt bra. I Vassor är vägen inte i strålande skick och över ett litet backkrön körde jag rätt över ett stort tjälskott så att hela Wawen lättade och högerknät slog hårt i velomobilens skal. En viss ömkan och några fula ord över smärtan men jag var glad att jag fortfarande hölls på hjulen. Under luftfärden vred sig Wawen (det var en kurva också) så att den inte landade helt i färdriktningen och däcken nappade aggressivt tag i asfalten så att jag fick ett kast i andra riktningen.

E8 till Kvevlax kändes lite halvtrögt och det var nog här som det slutade att vara fågel och övergick till [överkokt] fisk. Pga. broarbete skulle alla kliva av och leda cyklarna över Kvevlaxbron. Vi velomobilister fick tack och lov sitta kvar och bara trampa i promenadtakt. Av tätens försprång på 20 minuter hade jag inte knaprat in mer än 8,5 minuter fram till mellantiden och med trytande ork insåg jag att det slaget var förlorat.

Från Kvevlax och iväg mot Kyrolandet gick plötsligt Wawen inte fortare än 42. Var inte andfådd och pulsen var långt från taket men benen ville inte vara med längre. Samtidigt började fötterna värka.
Alltså... Jag har haft stora problem med sprängvärk i tårna så länge jag cyklat. Alt ordnade upp sig när jag köpte Bont-skorna som kunde formas efter foten. Dessutom är de tokstyva och ger foten ett mycket bra stöd. De har varit riktigt sköna. Därför bytte jag till racerpedalerna så att jag nu skulle få köra i dessa - för mig - perfekta skodon. Det hjälpte inte.
Det var inte bara tårna som värkte - båda fötterna brännvärkte till sin helhet och i kombination med trötta ben sjönk trampmoralen ner under 40. Det blev inte bättre av att illamåendet började bubbla upp någonstans bakom svalget. Värmen tog slutligen ut sin rätt. Sista 35 kilometrarna tänkte aldrig ta slut och hastigheten höll allt närmare 35. Sluttiden blev 2:37

Det brast med andra ord och missnöjet pyr men förvånad är jag väl egentligen inte med tanke på förutsättningarna.
Tiden borde ha varit högst 2:25 (baserat på motsvarande rundor) och snittfarten någonstans kring 44 km/h. Nummerlappen borde dessutom ha kapat ytterligare 5 minuter.

... Sedan var det bara att cykla de 47,5 kilometrarna hem igen.

Frågeställningar:
- Var fotbekymren åsamkade av en annan typ av belastning inne i skon? Foten ligger mera mot hälen på skon än när man cyklar på vanlig cykel. Men skorna är i och för sig så precisa till storleken att foten inte ska kunna vandra inne i skon... men ändå?
Eller kan det ha något att göra med värmen och balansen av vatten och mineraler i kroppen.

Fötterna värkte inte på hemvägen.

fredag 25 juli 2014

Botniacyklingen

Börjar känna mig något så när återställd efter den argsinta bakterie som däckade mig förra veckan. Återställd betyder att jag fungerar till vardags. Cykling är ett oprövat tillstånd i dessa postbakteriala tider och jag misstänker att ordet katastrof-form lär slå i pannbenet när jag trampar förbi Kvevlax på söndag.

På söndag begår jag alltså nypremiär på Botniacyklingen. Eftersom jag tömde systemet (kroppen) och har haft svårt med att få igång ätandet och magen, siktar jag på att inte cykla alls innan söndagen. Undantaget blir en kort runda imorgon (lördag) för att se så att cykeln är i skick. Taktiken är nu att bara tanka energi och inte göra mig av med den innan söndag. Form, styrka och uthållighet må vara färskvara men kanske det finns lite gammal halvhärsken sådan i källaren då när det gäller. Jag får försöka gräva.

Jag är ju - förstås, givetvis, självfallet, naturligtvis - på väg dit med Wawen. Därför startar jag i år i motionsklassen och i sista startfält. Det kändes konstigt att anmäla sig till Botniacyklingen och kryssa i motionsklass. En ny upplevelse helt enkelt.
Ursprungsplanen var att ändå försöka komma i mål först av alla - dvs. att cykla förbi varenda en inklusive täten i tävlingsklassen. Det tror jag bakterien satte stopp för så jag kör nu helt enkelt bara runt och ser vad som händer. Förresten är det väldigt behändigt att få skylla allt på en bakterie. 
Jag som hade bästa formen på minst tio år och så...

Botnian är också lite uppladdning inför FM som går om en vecka. Wawen genomgår just nu en viss racerifiering och jag har under kvällen bytt lite komponenter. Tänkte inledningsvis köra Botnian med de däck som satt på (Marathon Supreme bak och Durano fram).  Till FM satsar jag på Kojak bak och Ultremo ZX fram. Kunde inte hålla mig så jag byter däcken redan nu till Botnian. Blir intressant att se hur de fungerar. Det lär ska vara ljusårsskillnad i rullmotstånd om man ska tro kurvorna på ett X&Y-rutmönster. Jag kanske inte behöver trampa. Det skulle vara rätt skönt.
Blev inte färdig med servicen. Måste ha nytt fälgband till bakhjulet och så behöver jag ny kedjeolja. Sådant får fixas imorgon. Racerpedalerna åker förresten också på så att jag får köra med riktiga skor.

Varmt blir det förresten. Varmt något så djävulskt sägs det. Härligt!


söndag 20 juli 2014

Deffar mig

Tisdagskvällen - feber
Onsdagen - Krasslig, dålig aptit, feber.
Torsdagen - Hade biljett till dagsprogrammet på Pori Jazz. Kände mig halvhyfsad på morgonsidan och beslöt åka. Fel beslut. Men när barn och barns flickvän var med ville jag ju inte bara helt kallt abryta det hela och dra hem. Låg mest i skuggan, pimplade vatten, halsade burana, besökte bajamaja och försökte få en gnutta behållning av John Nemeth, Larry Carlton, Bettye LaVette, Suzanne Vega och gamle geten Bob. Turligt nog hade jag möjlighet att få sova på hemresan. En rent helvetisk dag på Skrivarholmen.
Fredag - Knockad, hög feber och täta toalettbesök.
Lördag - Samma visa. Kravlade mig till läkare. CRP-prov. Labbet stängt på helgerna så läkaren gjorde en kvalificerad gissning och ordinerade medicin.
Söndag - Ganska trögt ännu på morgonen. Rapportering vid Hvc och nytt CRP-prov. Värdet bättre. Orkar nu också vara uppe. Den kvalificerade gissningen var gissningsvis korrekt. Bra!
Bältet är dock för långt.

Så... Dylan eller Osmosal?
Jag försökte vila upp mig och skärpa till mig inför Dylans spelning. Kom mig ganska långt fram i publiken när det ännu bara var en kvart kvar till konsert-start. Gubben ville ha ytterligare en akademisk kvart innan han drog igång och varje minut av väntan tärde hårt på krafterna. I slutet av andra låten blev jag tvungen att ge upp och söka mig bakåt för att få sittplats... utan fri sikt mot scen och med lite halvdämpat ljud.
Nåväl. Gubben gjorde en spelning som överraskade positivt. Jag hade väntat mig en jämntjock pliktfylld genomkörare men det var hyfsad variation, även om jag (tyvärr) ändå gång på gång får konstatera att de senaste årens material är förhållandevis fantasilöst. Nu åker man ju kanske inte för att liksom se&höra Dylan leva upp till fornstora dagar eller dra till med en musikalisk publikfriarshow heller. Inget smörande från den gubbens håll - även om han ju faktiskt verkade vara på något slags uppåt-humör enligt Dylan-skalan. 

Så här efteråt är det väl ändå OK - Jag menar bara att jag kom levande från Skrivarholmens bajamajor och lyckades ta del av hela Bobs spelning trots allt.
Osmosal ger en rätt fin känsla efteråt - när glaset är tömt. Medan det dricks känns det mer som Dylans spelning i Hfors 2003 - grått, vämjeligt, ljummet, tungt och svårforcerat.

Idag försöker jag äta ordentligt för första gången på...


fredag 11 juli 2014

WAW vs. SLC

Håll i hattarna där ute! 
Här följer nämligen ett forskningsinlägg som gjort att jag redan bokat frack och skrivit tal inför kommande Nobelfest.

*Trumvirvel*... Fietser/Katanga Waw vs. Cervélo Soloist Carbon

Waw 137
- Årsmodell 2012
- Ca 30 kg.
- Blandad Shimano växelgrupp. 3 x 9. Största växel: 57/11
- 20" framhjul med Schwalbe Durano, 26" bakhjul med Schwalbe Marathon Supreme
- Gul
- Dragkrok

Cervelo SLC
- Årsmodell 2006
- Ca 7,5 kg.
- Campagnolo Chorus 11. Största växel: 53/11
- Campagnolo Bullet Ultra 80, Michelin Pro 4.
- Röd och svart... och lite vit + lite rosa på sadeln.

Sträcka: Nykarleby -> Östra åvägen -> Jeppo -> Pensala -> Jussila -> Munsala -> Nykarleby = 48,8 km.
Förhållanden: Finsk sommar - plusgrader. Vind - ja - både med och mot.
Förberedelser och förutsättningar: Har nästan enbart kört Waw sedan mars och har totalt hela 80 km på Soloisten i år. Sträckan kördes på helt olika dagar och utan specifika förberedelser. Försökte dock köra med en känsla av samma ansträngning när sträckan (efteråt) cyklades med Soloisten.
Batteriet på pulsmätaren är slut. Har inte skaffat nytt. Wattmätare? Pfffft...
Överraskning: Vägen var avgrävd vid Lojlaxviken vilket innebar extra omväg på grus under andra rundan - och således endast på rundan gjord med Soloisten. Ca 800 m längre. Har försökt synkronisera kurvorna nedan men pga. omvägen stämmer de inte exakt.

Viktig hastighetsgraf. Waw: Gul kurva, SLC: Blå kurva.

Resultat:
Waw: Tid:  01:01:43, snittfart: 47,5 km/h, toppfart: 57,6 km/h
SLC: Tid: 01:25:49, Snittfart: 34,7 km/h, toppfart: 43,3 km/h
Skillnad: 12,8 km/h
Hög toppfart (sprint) var inte prioriterad - bara att hålla högt, konstant tryck på pedalerna.

Vetenskaplig utvärdering: 
Nyhjälplösheten med racercykeln resulterade i en komplett helkroppströtthet redan efter halva sträckan. Armarna tog stryk. De långa vevarmarna och kroppens position med mycket snävare höftvinkel resulterade i känningar som i sin tur orsakade ältande om vad det är för dumheter man egentligen håller på med. Detta ältande kulminerade mellan Jussila och Munsala då jag insåg att jag redan skulle ha varit framme i Nykarleby om jag kört Waw istället. Jämfört med tidigare års Pensalarundor gick racercykelrundan nu något långsammare. Gamla rekordet (ensam) är 38,5 km/h i snitt.
Med racercykeln blev jag tvungen att jobba 24 minuter längre tid än i Wawen - detta på en knappt 50 km lång (kort) sträcka. På racercykeln genomförs alltså slutet av rundan med större trötthet och mer slitna muskler. Något som ökar skillnaden är dessutom att man i liggcykeln kan slappna av med mycket större del av överkroppen. Mer energi kan sparas för benens arbete.
Omvägen med grus tog sannolikt bort en liten aning av snittfarten med Soloisten. Vi kan väl säga typ 0,2 km/h. Vetenskapligt uppskattat mellan tummen och pekfingret.

Upplevelsemässigt konstaterande:
Soloisten går mycket fortare. Man upplever att vägen och landskapet susar förbi med hög hastighet. Luftdraget ökar känslan. Friheten kittlar euforiskt. Ord som "stark" och "snabb" trycks fram i min inre Dymo Label Maker. Sedan ser man på hastighetsmätaren, väcks upp till en brutal verklighet och blir deprimerad.

Konklusion:
Det här var ett synnerligen lärorikt test.


söndag 6 juli 2014

Lugnt är tungt men ganska trevligt

Med bestämdhet och pondus gick jag in för att avklara dagens runda på ett riktigt lugnt och sansat sätt. Benen skulle arbeta lätt, lät, lätt. Pulsen skulle hållas låg och andfåddhet skulle inte finnas på kartan. Det fungerade riktigt hyfsat och jag lydde mig själv till punkt och pricka. Inte på en enda meter tryckte jag på med någon som helst överdrivet ansträngande kraft.

Två vägsträckor fanns på önskelistan. En av dessa är den korta sträckan mellan Alahärmä och Ylihärmä - närmare bestämt vägen som går på östra sidan ån. Helt fantastiskt tjusig och böljande väg.
Den andra sträckan är Kaurajärvi - Komossa - Kimo. Också en härlig cykelväg och nu för första gången avklarad i velomobil. Det blev inte sämre av det.

Märkligt nog gick jag dock helt tom i Komossa så det blev väl inte så prima som det kunde ha varit.
Vet inte varför energin försvann. Mat fanns i magen och jag hade verkligen lyckats med målsättningen att ta det lugnt. Jag var med andra ord inte alls sliten eller trött. Bara tom.
Nåväl... rejält med socker vid Fjärdsändan gjorde så att sista biten hem blev uthärdlig.

Dagens runda var med andra ord en sån där sightseeing-runda. Svårt att genomföra men möjligt ifall man verkligen bestämmer sig.

Jag har tidigare hållit mig borta från riksåttan. Det ska jag fortsätta med. Den vägen är ett skämt, ett dåligt skämt.



torsdag 3 juli 2014

På två hjul i Pensala

I övrigt cyklade jag på tre hjul men den snäva högersvängen i Pensala-korsningen skedde med frejdig fart (30,5 km/h) och slagsida.

Före avfärd monterades två hjuldukar på bakhjulet. Teoretiskt ska det minska turbulensen i hjulhuset. Det är ändå 36 runda ekrar som ständigt vispar omkring i luften där inne. Yttre ändan av ekrarna roterar tidvis ändå med en hastighet av närmare 45-50 km/h genom luften i hjulhuset. Med hjulsidor torde man få bukt med en del av det luftmotståndet även om det inte är samma skillnad som med diskhjul på tempocykel.



onsdag 2 juli 2014

En fotbolls-VM-sommar

En fotbolls-VM-sommar är ju inte som vilken sommar som helst. Hur självklart är inte det påståendet? Men en fotbolls-VM-sommar med matcher som spelas i vår ljusa sommarnatt är inte som vilken fotbolls-VM-sommar som helst. Fotbolls-VM-sommaren blir helt enkelt lite mer magisk på natten.
Tänk bara på 94... Maradona, Romário, Bebeto, Baggio, Baresi, Hagi, Stoitjkov... och Brolin... och hela svenska landslaget. Ljuva nostalgi!

Och vilken fotbolls-VM-sommar det här är. Fullt av härliga, positiva överraskningar. Algeriet, Chile, Colombia, Mexiko, mm. - länder vars spelare man ju nog visste kan sparka boll men som vred upp intensiteten ett par extra snäpp och bjöd (bjuder) på riktigt fartfylld, rolig och spännande underhållning.

Som finländsk medborgare - och alltså ständigt utan "eget" land att hålla på i VM - har jag med tiden konstruerat vissa favoriter. Man gör ju så.
Lågstadiets mattebok omgiven av inköpt skyddspapper med Allan Simonsen i Mönchengladbachs mundering och (senare) EM 84 drog förstås fram Danmark som en av dessa favoriter och det lever kvar än.
Sverige och Norge lunkar fram direkt bakom på favoritskalan. Men inget av dessa landslag är ju som bekant med i Brasilien.

Holland var länge en annan favorit. Varför? 
Det är självfallet en ren konstruktion baserad på lösa känslomässiga infall. Cruyff såg jag ju liksom aldrig live på TV men hans rykte, förlusten mot Tyskland i VM 74 (som jag alltså bara läste om + tjusiga bilder i bokverket Horisont) och orange spelartröjor etsade in landslaget i min tidiga fotbollshjärna. Att ett mer grundmurat intresse för landslagsfotboll sammanföll med eran då Van Basten, Gullit och Rijkaard trillade boll bidrog nog till att Holländska landslaget länge var ett gäng jag hejade på. Det hejandet kom senare av sig.
Grannlandet Belgien följde med på köpet tackvare en fin generation på 80-talet. Pfaff var grundbulten i det favoritskapet och det kryddades av sådana som t.ex. Scifo.
Man får därmed en tydlig bild av hur favoritlandslagskartan såg ut - Danmark, Holland och Belgien - små länder bredvid Tyskland.

Men man får inte glömma de brittiska lagen plus Irland. Det är nog tipsextra och 
Monthy Pyton som delvis gjort att dessa landslag var (och är) högt på listan.
(Monthy Pyton representerar alltså det genuint brittiska och allt som hör dit)
Lite anglofili skadar väl inte? Eller?
Dessutom ser inte brittiska fotbollsspelare ut som fotbollsspelare - på något sätt.

Till sist, bland favoriterna, måste jag väl nämna Italien. Italien är helt enkelt stil. Punkt slut.

I princip bara Europa här ovan och det beror på att jag inte riktigt haft några favoriter från annat håll.
Brasilien måste man ju gilla en aning så länge Sokrates var med, men därefter har jag inte brytt mig nämnvärt om dem - förutom kanske ändå lite ännu under Dunga-generationen. 
Ja, ja, ja. De spelar ibland tekniskt helt otroligt fantastiskt men hela grejen med tårar och stjärnstatus blir bara för mycket. Briljansen i deras spel blåser all världens väg när det ska ramlas värst i hela världen. Stjärnor ska ha lite jävlaranamma också - som Romario. Fast jag är väl bara nostalgisk och kan inte se det hos dagens Ronaldo*-wannabees.
(*Alltså inte Christiano)

Afrikanska lag brukar jag ibland hålla på "för stunden". De blandar och ger så oerhört mycket att man hoppas att de ska få utdelning. Asiatiska lag har jag inte riktigt fått grepp om. Iran spelade iofs tidvis riktigt fränt i år. Det var härligt att se.

Och så var det det där med Tyskland...
Njä. Den självklara fotbollsstormakten som alltid vinner efter 90 minuter var ju laget som de övriga skulle spöa men som de alltid bara stångade sig blodiga mot - speciellt mot den kantiga och oerhört effektiva stoppklossen Jürgen Kohler. 
Gud vad jag tyckte Jürgen Kohler var jobbig! Jag har knappt kommit över det än.

Spanien? Nä. OK... de lyckades bra under en tid och Iniesta är väl svår att inte gilla men annars... fin fotboll men för mycket vurmande hit och dit.
Frankrike har jag aldrig begripit mig på. Vet inte varför. Kanske samma grej där som med Spanien - det vurmades för mycket då när det begav sig.

Den här fotbolls-VM-sommaren har allt (nästan i alla fall) ställts på ända. Lag jag inte (av någon konstruerad anledning) tidigare gillade (läs t.ex. Mexiko) bjöd nu på underbar entertainment. I avsaknad av Danmark håller jag väl inte på något lag. Däremot skulle jag vilja se Brasilien förlora men vet samtidigt att de är viktiga för den fortsatta dramatiken. Kanske, kanske har de i alla fall skrämts upp rejält och det räcker långt i alla fall. Mer än någon annan förbundskapten får Scolari mig att tänka på en riktigt lättirriterad typ som plötsligt engagerat sig i någon slags trafiksituation och anser att ingen av bilförarna kan hantera sina fordon.

Pressen anser att maskineriet inte fungerat hos storlagen Argentina, Brasilien, Tyskland - de där lagen som ska komfortvinna varje match med 3-1. Jag håller med Mertesacker som ilsknade till och frågade om journalisterna tror att de (Tyskland) spelat mot clowner (Algeriet).
Med undantag av Spanien som föll ihop totalt har ju dessa storlag de facto krånglat sig vidare trots knackiga perioder i matcherna. Motståndet har skapat knackigheten. Många av årets VM-lag har bjudit upp till dans och utmanat på bästa tänkbara sätt. Varje match är ett nytt scenario, en ny situation. Argentina, Brasilien och Tyskland kommer nog att knacka sig vidare tills de stöter på varandra... "det har de alltid gjort".
- Även om jag verkligen inte gråter blod ifall Colombia slår ut Brasilien.
- Även om jag inte heller blir deppig ifall Costa Rica skräller en gång till och spöar gamla favoriten Holland.
- Även om Tyskland kommer att ha häcken full av Frankrike.
- Även om det skulle vara hur mysigt som helst med Belgien vidare efter bragd mot Argentina.

Det är något speciellt med att se VM-fotboll i sommarnatten. Stjärnorna blir tydligare då - trots att det är ljust.